Då tänker jag inte främst på geografi utan på musik. Som tenor i uppsättningen av Händels Messias den 14 april i Fjärås kyrka, hade jag förmånen att få befinna mig mitt i musikens brännpunkt.

Tenorerna är ofta förpassade högst upp och längst bort från händelsernas centrum. Det blir ett långt avstånd till körledaren och någon form av totalupplevelse av det som framförs är svårt att uppnå. I Fjärås fick jag, tillsammans med de övriga tenorerna, stå på första raden. Vi hade några ur sopran- och altstämman vid våra sidor men större delen av kören bakom oss och hela orkestern framför oss. Det är som sagt inte den vanligaste placeringen av tenorstämman i en kör men ack så underbart. På riktigt nära håll kunde jag följa vår dirigent, Kerstin. Hennes frenetiska arbete med att locka fram det bästa ur var och en av oss i kören och orkestern. Att för en gångs skull verkligen kunna lyssna på alla vänner i kören och få en helhetsupplevelse.

Under generalrepetitionen kan det erkännas att det gick sådär. Inte dåligt på något sätt men inte heller så mycket mer… När kören kom till kyrkan hade orkestern redan spelat i 2 timmar. Det var fredagskväll och de flesta var trötta. Resultatet blev bara 90-95 % av vår förmåga.

Lördag 14 april 2012
De första takterna av uvertyrens inledning var kanske lite tveksamma men det reparerades snabbt. När de sista tonerna av första satsen spelats fick vi alla njuta av ett härligt leende från Kerstin och ett viskande ”bra!”. Då släppte nervositeten och vi kunde släppa musik- och sångarglädjen fri.

En sak jag tycker är särskilt rolig och viktig var orkesterns sammansättning. Den bestod av lärare och elever från kulturkolan i Kungsbacka. För att musiken på en ort skall vara levade anser jag inte att det räcker med duktiga körer som sjunger var för sig. När det gäller alla framföranden, utom ren a cappella, behövs instrumentalister. De behöver också få träna. Inte bara hemma på sin kammare spelandes alla noter helt felfritt. För att utveckla musikalitet är det viktigt att få bli delaktig i ett större musikaliskt sammanhang som detta var. Min förhoppning är att musiklärarna får inspiration till sitt fortsatta viktiga arbete samtidigt som duktiga elever får möjlighet att upptäcka hur härligt det är att göra musik tillsammans med andra. Vi får jobba vidare med det!

Sångsolisterna gjorde alla en fantastisk insats. Då jag har sjungit verket tidigare har jag mina favoriter. De inledande satserna, recitativet ”Comfort ye” (Trösten er mitt folk) och arian ”Ev’ry valley” (Alla dalar skall höjas)som sjöngs av tenoren är exempel på sådana favoriter. En annan är inledningen av tredje delen där sopranen sjunger ”I know that my Redeemer liveth” (Jag vet att min förlossare lever). Det går inte heller att förbigå basarian som framförs tillsammans med piccolatrumpeten ”The trumpet shall sound” (Basunen skall ljuda!). Ett arrangemang i Fjärås var att låta altens solo och recitativ sjungas av en countertenor. Inget ont om kvinnliga altar men att göra på detta sätt gav en liten annan dimension av verket. Som körsångare var det extra härligt att göra satserna ”O thou that tallest” (Ropa ut ditt glädjebud över Sion!) där countertenoren inleder och det hela övergår i en körsats som avslutas ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig.” På liknande sätt övergick ”He was dispised” (Han var föraktad och övergiven) till körsatsen där vi skulle känna riktiga piskrapp. ”- Sjung med snärt!” sa Kerstin. ”Surely He hath bourne our griefs” (Sannerligen, det var våra smärtor han bar) blev kanske en av kvällens bästa körinsatser.

Men vad är Händels Messias utan ”Halleluja-kören”?

Självklart ingick den och med vilken pondus den framfördes av alla medvekande. Alla gav 100%!

 

/Anders Densloe